Fine, nu ska jag blogga lite.
Vill börja med att säga tack för en jättetrevlig helg! :)
Men efter det så återgick man till verkligheten och
hela den äckliga känslan att allt man gör är odugligt.
Allt jag tar mig för får mig att må genomruttet.
Jag har pratat om detta förut,
men känner att jag måste ta upp det igen.
Jag vill inte att någon ska ta åt sig, för just nu skriver jag bara av mig.
Vänner..
Människor som jag ger mitt allt till, öppnar mitt hjärta och bostad för.
Vad som än händer erbjuder jag en öppen hand, helt ärligt och ovillkorligt.
Men ändå,
så verkar det som att det jag står kvar med i slutet är ett trasigt hjärta och sårad hand.
Allt jag ger, tar vännen i fråga med sig, till någon annan.
Jag har aldrig någonsin i mitt liv känt att någon vill spendera tid med mig,
bara för att jag är jag.
Jag brukar skylla på hur jag ser ut, för vem vill ses med mig?
Men det slutar alltid med att jag måste inse att det är jag som är fel.
JAG måste ha någon inbyggd defekt som stöter bort allt som kommer för nära.
Så självklart på senare tid har det blivit jättesvårt att släppa in folk innanför muren.
För varje gång jag gör det rivs den ner och allt inom mig plundras och förstörs.
Fan.
Nu är jag törstig..
Baii.
Think Pink.
