Black.

Svart är ingen färg, det är så man känner sig.

God morgon.

Morgonljuset rasar in likt sand genom fönstret.
Dräper sitt tunga damm över lakanen.
Jag har legat och väntat på att natten ska slå över idag och finner en krypande lättnad i att se det obarmhärtiga ljuset konservera scenen.
Men ännu kan jag inte gå upp.
Kroppen smälter mot den våta huden likt en övermogen frukt i hettan.
Och när han biter min skuldra känner jag det slappa klämda skinnet spricka och sötman drypa ut ur mig som om allt jag lämnat kvar var en ruttnande delikatess att konsumera.

Märken i min hud.

Blåmärket på min underarm skiftar färg varje morgon. Idag är det gult som dött skinn eller billigt wax med konturer i grönt och lila, den koagulerade lila färgen av ett övermoget plommon. Hårsäckarna likt askgrå nålmärken genom det porösa köttet. Den möra kroppsdelen påminner om en exotisk frukt, nästan vulgär i sitt ogenerat nostalgiska upprätthållande av den nu veckogamla brännmärkningen. Ändå uppskattar jag att beröringen har lämnat detta fysiska märke. Själva blodkärlen har rest sig och spänt de heta röda sömmarna mot insidan av skinnet ögonblicket innan mötet, likt reflektionen i en spegel, och sedan brustit orgiastiskt mot den varma handen sedan den omslutit armleden, kättjat den i sitt grepp.