Old shit, old pain.

Hittade en kort gammal text som jag skrev 2005 tror jag,
den stack mig oförberett i bröstet när jag öppnade fel dokument idag.

"Hans händer på min kropp.
Fast jag är inte där, jag sitter i taklampan och ser allting.
Han sliter sönder mina kläder.
In.
Fort går det, han lämnar min kropp.
Min kropp gråter medan jag lämnar taklampan och flyger ut genom fönstret.
Aldrig mer kommer jag tillbaka."

Andra par.

Hon slickar hans fingrar i en busskur med sin lilla sträva kattunga, likt ett spädbarn.
Och han fingrar över hennes läppar som om han födde henne eller också som om han försökte kväva henne,
de smala fingertopparna kupade över hennes käke.
Och där jag står kan jag höra den tunna ljudet som reser sig ur hans strupe,
ett sorts kvidande,
likt en ostämd sträng som slagits an.

På bussen:

Hans käke tuggar långsamt upp och ner, förkrympt och påslik som endast en tandlös mun.
De tunga säckarna över de tomma käkbenen sugs in och ut genom hans våta goms vacuum, som om han långsamt förtärde sig själv, långsamt åt upp sig själv inifrån.
Denna märkliga kannibalism förstärks av hans bruna oljiga högerhand i vilken han kramar en stekt och sedan länge stelnad frukost korv som är identisk hans grova fingertoppar.
Han talar låg för sig själv medan han vevar köttprodukten över sätet.
Det sega skinnet, med dess vita ådring av stelnat vaxlikt fett vaggar likt en amputerad stump mellan hans stocklika fingertoppar innan han i en till synes bestialisk akt av själv-stympning gnager av den med de mjuka tandlösa käkbenen och mal köttet med tungan mot gommen.

Liten barnaskara.

Vimmerbys befolkning åldras inte.
Den förgås.
Eller förtärs.
Men den förblir ung också medan den dör.
Ibland undrar jag om vi är generationen av förtappade.
Jag föreställer mig den här staden som en stad fylld av barn.
Små plumpa kroppar som krälar runt över dansgolven och sitter utmed trottoarerna och äter sina chips med fingertopparna.
Smutsiga osnutna barn som som kramar om varandra med stumpiga armar och våta kyssar söta av intorkat socker och fruktjuice.
De klumpiga stegen hos de spädbarnslika packen, med deras sköra gräddvita hud, packad i segment av fett pudrade med kalk, som skavande ger dem dess framåtlutade ostadiga hållning, som vore lemmarna gjorda för något annat än rörelse.
De färgade babyhåren som glesnar över skalpen och den mjölk-fläckigt vita hudens rundhet tecknad med klumpigt rouge och kladdig ögonpenna över de tunna genomskinliga ögonfransarna. De magkorta topparna som glipar över de uppsvällda barnbukarna.
Och den perspektivlöshet med vilken denna generation sträcker sina krympta ovuxna kroppar, på tå, för att nå kassadisken med de plumpa fingrarna knappt slutna kring de enorma mynten. Och ibland om nätterna, under de vita lakanen, detta lilla kvävda utrop: Mamma!

Kalla nätter.

Redan som barn upplevde jag en märklig fascination inför smärtan.
Om vinternätterna, sedan huset tystnat och skuggorna, likt våta fläckar, blödde ut över tapeten, brukade jag lägga täcket vid fotändan av sängen och ligga blottlagd på madrassen och frysa.
Ibland kröp jag ihop i fosterställning och inbillade mig att jag lämnats i en skog.
Att kylan omfamnade mig genom jordgolvet.
Och vargarna rörde sig runt omkring mig.

Viskande väntsal.

Jag har alltid undrat varför de viskar i väntrummet på sjukhuset.
Det är något med deras fåfängt sänkta röster och kokett dämpade diskretioner som gör mig rastlös och orolig.
Rummet är på tok för litet för att de lågmälda samtalen ska fylla någon funktion, i stället tycks den kvalmiga luften fyllas ut av deras hesa skarpa väsanden.
Och det är omöjligt att fylla väntan med något annat än detta samtal om; den ena kvinnans hund och hennes väninnas nyss inhandlade armband.
Deras draperade kjolar prasslar när de förtroligt gnuggar låren mot de vadderade tygsofforna.
Den äldre kvinnan har den typ av djupa ringande röst som vittnar om korpulens, som tycks reverberera genom hennes slappa bröstkorg och välbyggda kroppshydda, som en orgel i ett kapell.
Den yngre kvinnan är rökare. Hennes röst spricker upp när hon talar.
Det är viskandets ironi att jag förmodligen skulle ha lyssnat mindre till deras samtal hade de talat utan denna påtvingade hemlighetsfullhet.
Deras väsanden har redan uppenbarat mig som lyssnare, och samtalet tar form kring mig.
Hunden, armbandet, och den yngre kvinnans eksem.
Rösterna är öronbedövande.
Vid halv elva kallar doktorn ut dem.
Jag har ingen aning om hur de ser ut, eftersom vi är alla noggranna med att undvika att titta på varandra.

Dysfunktionell chokladkaka.

Te utan socker påminner mig ofelaktigen om de artificiella smakerna i min sedan länge förlorade barndomsvän R's kök. Var ingrediens hade en besk onaturlig arom av ersättningsprodukter samt en plasticitet som fick var måltid att förefalla märkligt konstgjord, likt en iscensättning av verkligheten. Var måltid var en imitation av måltiden, en imitation vars mest fundamentala element ersatts av detta enda, det rent visuella. En sorts estetisk paradox som i efterhand skrämmande nog gick att applicera på familjen i dess helhet.

Som barn var förtåss detta obehag högst materiellt och personligen anade alltså jag dysfunktionismen i detta avida bruk av sötningsmedel, fettfria produkter och smakämnestillsatser.
Till teet hade vi nollprocentig mjölk och små enportionspåsar av kristallikt konstsocker, med den salta medicinskt beska eftersmak som aspartam och sackarin lämnar på tungan.
Saften var blek och späddes tills färgen hängde endast som en svag antydan kring botten av glaset.
Och smörgåsarna breddes med det blekgula lättprodukter som smakade plast och gräddfil och som aldrig smälte trots att de lämnades i solen på köksdisken.

Ibland bakade R, alltid en viss chokladkaka som kom färdigförpackad och vars enda tillsättningsämne var vatten. Produkten hade otrolig spänst, likt en svamp och en blank gummilik yta.
Det enda som fanns i riklighet var vin, ett körsbärsvin som bryggdes i en jäsande tiolitersflaska på ö-köksdisken.
R's mamma är läkare, och jag antar att det var hon som gjorde hushållsinköpen. Hennes decennier av anorexi hade gjort hennes hud seg och färglös.

Likt alla som fysiskt botats från psykiska sjukdomar präglades hennes kroppspråk av en sorts bräcklighet, en sorts konturlöshet, som om hennes kropp var en sorts dräkt hon bar snarare än en del av hennes person.
R's kropp var något helt annat. Hon var kvinna innan hon ens fyllde tvåsifftrigt. Moderns flickkläder, som hon inte sällan bar, glipade och späde över denna otympligt fylliga barnkropp. En gång på syslöjden blödde hon genom sina vita linnebyxor och drog mig åt sidan innan hon sprang hem. Hon bad mig torka upp efter henne så att ingen såg.
Blodet påminde mig mer om död än liv och medan jag tvättade träsitsen genom vars ådrig den svarta fläcken hade flutit ut i ett sorts linjärt mönster, var det med en känsla av obehag, som om hon var fysiskt skadad.

Black.

Svart är ingen färg, det är så man känner sig.

God morgon.

Morgonljuset rasar in likt sand genom fönstret.
Dräper sitt tunga damm över lakanen.
Jag har legat och väntat på att natten ska slå över idag och finner en krypande lättnad i att se det obarmhärtiga ljuset konservera scenen.
Men ännu kan jag inte gå upp.
Kroppen smälter mot den våta huden likt en övermogen frukt i hettan.
Och när han biter min skuldra känner jag det slappa klämda skinnet spricka och sötman drypa ut ur mig som om allt jag lämnat kvar var en ruttnande delikatess att konsumera.

Märken i min hud.

Blåmärket på min underarm skiftar färg varje morgon. Idag är det gult som dött skinn eller billigt wax med konturer i grönt och lila, den koagulerade lila färgen av ett övermoget plommon. Hårsäckarna likt askgrå nålmärken genom det porösa köttet. Den möra kroppsdelen påminner om en exotisk frukt, nästan vulgär i sitt ogenerat nostalgiska upprätthållande av den nu veckogamla brännmärkningen. Ändå uppskattar jag att beröringen har lämnat detta fysiska märke. Själva blodkärlen har rest sig och spänt de heta röda sömmarna mot insidan av skinnet ögonblicket innan mötet, likt reflektionen i en spegel, och sedan brustit orgiastiskt mot den varma handen sedan den omslutit armleden, kättjat den i sitt grepp.

Opportunist.

Mannen i den lilla matvarubutiken Tempo brukar när han lämnar över växeln till kvinnliga kunder släta ut handflatan över hennes utsträckta fingrar och lekfullt placera mynten i hennes kupade hand, den läderlika huden klättrande ner över hennes handled och upp över hennes fingertoppar, med en ogenerad lätthet. Medan hon tittar ned på denna osedligt opportunistiska smekning, stirrar han in i hennes ansikte, och väntar på att hennes ögon ska leta sig upp igen, med ett varmt leende utdraget över de tunga benlösa kinderna.
Var kvinna mottas med samma rituella handling, och samma till synes gränslösa förhoppning om en form av förlösning varken givaren eller mottagaren kan definiera. Det är detta artiga och slumpmässiga övergrepps genialitet, denna så lätt översedda kontakt, som måste bottna i en så gränslös ensamhet och så uttryckslös längtan efter närhet, att hans ansikte, blekt och slappt, snarare än girighet uttrycker en sorts tacksamhet, när han trycker kopparmyntet mot min handflata och låter det enorma fingret, likt en stämpel pressa sig upp över min hands livslinje.

Ljud.

I avsaknad av ensamhet tycks alla ljud skrapa mot kroppen,
skarpa metallinstrument som filar mot skallbenet,
duschen som slås på, det piskande ljudet av strilande vatten,
oupphörligt och skavande.
Dörrar som slås upp och stängs, likt kalla smala redskap som vispas runt i hörselgången.
Det raspande suset av trafiken, likt en hyvel mot skinnet.
Och grannens nyckel i låset, detta klängande oväsen,
som för ett ögonblick kilar fast huvudet mot kudden,
och med ett ljud påminnande om skor över krossat glass, klirrande, skalpellerar panloben.
Världen påtar runt i kroppen, måttar sina tänger genom det porösa köttet, och sågar dem av och åter.
Morgonens oljud hänger likt en entusiastisk amatörobducent över lakanen och sängen,
fingrarna svettiga kring de ovana redskapen,
och gardinen hysteriskt klappande mot skrivbordsskivan.
Och genom det randiga tyget bränner förmiddagen likt en enorm strålkastare.

Musikenfyllerminaöronochjagflyterbortomallt.

Grått nytt hår.

Jag vill bli svept i kärlek tills jag svettas ut mig själv,
tills medvetandet spottar ut genom porerna, tills jag själv rinner ur mig själv,
och någon annan fångar upp mig likt en skål.
Jag vill bli älskad så att jag kan träs upp likt en docka på någon annans liv och växa ut i deras ögon och röras som någon annan.
Jag vill att min kropp blir trädd likt en kappa över någon annan och att någon annan knäpper samman revbenen över sin bröstkorg.
Och jag vill krypa in i någon annans kött och vila i den varma svepning,
denna dräkt av förening, evigt viss om att jag aldrig ska kunna lämnas.