Avfall.

När jag rör vid min egen kropp är det som att röra vid en slaggprodukt.
Som något som fiskats upp ur hinken under slaktardisken,
ännu varmt och organiskt, men sedan länge inte mer än avfall.
Ibland blir jag rädd när folk rör vid den att de ska känna hur livlös den är,
rädd att de ska dra till sig fingrarna och att de ska känna doften av min hud.
En kväll kommer jag hem och finner katten lägrad över mina kläder, som ligger dräpta över golvet.
Han sitter likt en best, spinnande och slickar över tyget, och andas djupt i bomullsvecken,
och när jag drar bortom kommer han genast tillbaka, som om han vädrade kött,
som om han kände doften av slakt.

Hans gula ögon hänger likt glaskulor i mörkret.

Time keeps dragging on.

Vad ska man göra med den här olidliga hungern?
Det pumpande blodet mot nacken, knackande likt en ovälkommen gäst mot halsens ådror, och det tunga hjärtat ramponerande mot bröstbenet likt en best mot sin bur.
Vad ska man göra när det enda som rör sig genom det kompakta mörkret är de egna andetagen som rullar ut likt heta moln i det kalla rummet, och det enda som vidrör en är de mjuka stickningar som klättrar upp genom det avsomnade benet och stryker likt en spökhand över det nakna låret.
Vad ska man göra när allt är satt i förändring, men inte nu, och inte imorgon, och inte ens dagen därefter, men lik väl rör det sig, ostoppligt, och den groteska stillhet som breder ut sig genom rummen är som en ridå dragen inför den sista akten, en stilla svepning bakom vilken oändligheten och slutet breder ut sig.

Tjugohundraelva.

Hela natten kryper det in genom väggarna och golvet,
den tunna susande konvivialitet från våningarna intill,
inunder,
och över.
Det låter som om möblerna skrattar,
som om själva väggarna omsluter oss i detta varma löfte om förändring.
Endast vid tolv infinner sig ett ögonblicks tystnad,
innan rymden,
likt ett enormt tak,
tycks slås in över världen,
och i tunga skalv rasera runt omkring oss,
likt en rämnande byggnad,
det svarta murbruket visslande genom natten.
Rummet ännu flinande över våra rastlösa kroppar,
över vår pånyttfödelse ur tolvslagets ruin.