Som något som fiskats upp ur hinken under slaktardisken,
ännu varmt och organiskt, men sedan länge inte mer än avfall.
Ibland blir jag rädd när folk rör vid den att de ska känna hur livlös den är,
rädd att de ska dra till sig fingrarna och att de ska känna doften av min hud.
En kväll kommer jag hem och finner katten lägrad över mina kläder, som ligger dräpta över golvet.
Han sitter likt en best, spinnande och slickar över tyget, och andas djupt i bomullsvecken,
och när jag drar bortom kommer han genast tillbaka, som om han vädrade kött,
som om han kände doften av slakt.
Hans gula ögon hänger likt glaskulor i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar