Viskande väntsal.

Jag har alltid undrat varför de viskar i väntrummet på sjukhuset.
Det är något med deras fåfängt sänkta röster och kokett dämpade diskretioner som gör mig rastlös och orolig.
Rummet är på tok för litet för att de lågmälda samtalen ska fylla någon funktion, i stället tycks den kvalmiga luften fyllas ut av deras hesa skarpa väsanden.
Och det är omöjligt att fylla väntan med något annat än detta samtal om; den ena kvinnans hund och hennes väninnas nyss inhandlade armband.
Deras draperade kjolar prasslar när de förtroligt gnuggar låren mot de vadderade tygsofforna.
Den äldre kvinnan har den typ av djupa ringande röst som vittnar om korpulens, som tycks reverberera genom hennes slappa bröstkorg och välbyggda kroppshydda, som en orgel i ett kapell.
Den yngre kvinnan är rökare. Hennes röst spricker upp när hon talar.
Det är viskandets ironi att jag förmodligen skulle ha lyssnat mindre till deras samtal hade de talat utan denna påtvingade hemlighetsfullhet.
Deras väsanden har redan uppenbarat mig som lyssnare, och samtalet tar form kring mig.
Hunden, armbandet, och den yngre kvinnans eksem.
Rösterna är öronbedövande.
Vid halv elva kallar doktorn ut dem.
Jag har ingen aning om hur de ser ut, eftersom vi är alla noggranna med att undvika att titta på varandra.

Dysfunktionell chokladkaka.

Te utan socker påminner mig ofelaktigen om de artificiella smakerna i min sedan länge förlorade barndomsvän R's kök. Var ingrediens hade en besk onaturlig arom av ersättningsprodukter samt en plasticitet som fick var måltid att förefalla märkligt konstgjord, likt en iscensättning av verkligheten. Var måltid var en imitation av måltiden, en imitation vars mest fundamentala element ersatts av detta enda, det rent visuella. En sorts estetisk paradox som i efterhand skrämmande nog gick att applicera på familjen i dess helhet.

Som barn var förtåss detta obehag högst materiellt och personligen anade alltså jag dysfunktionismen i detta avida bruk av sötningsmedel, fettfria produkter och smakämnestillsatser.
Till teet hade vi nollprocentig mjölk och små enportionspåsar av kristallikt konstsocker, med den salta medicinskt beska eftersmak som aspartam och sackarin lämnar på tungan.
Saften var blek och späddes tills färgen hängde endast som en svag antydan kring botten av glaset.
Och smörgåsarna breddes med det blekgula lättprodukter som smakade plast och gräddfil och som aldrig smälte trots att de lämnades i solen på köksdisken.

Ibland bakade R, alltid en viss chokladkaka som kom färdigförpackad och vars enda tillsättningsämne var vatten. Produkten hade otrolig spänst, likt en svamp och en blank gummilik yta.
Det enda som fanns i riklighet var vin, ett körsbärsvin som bryggdes i en jäsande tiolitersflaska på ö-köksdisken.
R's mamma är läkare, och jag antar att det var hon som gjorde hushållsinköpen. Hennes decennier av anorexi hade gjort hennes hud seg och färglös.

Likt alla som fysiskt botats från psykiska sjukdomar präglades hennes kroppspråk av en sorts bräcklighet, en sorts konturlöshet, som om hennes kropp var en sorts dräkt hon bar snarare än en del av hennes person.
R's kropp var något helt annat. Hon var kvinna innan hon ens fyllde tvåsifftrigt. Moderns flickkläder, som hon inte sällan bar, glipade och späde över denna otympligt fylliga barnkropp. En gång på syslöjden blödde hon genom sina vita linnebyxor och drog mig åt sidan innan hon sprang hem. Hon bad mig torka upp efter henne så att ingen såg.
Blodet påminde mig mer om död än liv och medan jag tvättade träsitsen genom vars ådrig den svarta fläcken hade flutit ut i ett sorts linjärt mönster, var det med en känsla av obehag, som om hon var fysiskt skadad.