...

Jag önskar att det fanns någonstans dit man kunde gå och sluta ute allt detta plågsamma innehåll. Alla dessa små misstag som gror, som slår sina sega håriga mycel genom genom kroppen och slår ut likt blommor, svampar och torrt gräs. Komma hem om nätterna och bränna sådden som det bördiga innanmätet gött. Men istället fortsätter de att slå ut och man vaknar i till en grotesk trädgård av misstag.

>____<

Det är något ytterst påträngande med män som sitter med benen brett särade. Denne rakade chav på bussen med hans marinblå adidas trainers, den blanka polyestertyget dräpt över låret med det kraftiga organet avtecknat genom byxbenet. Hans lata hand som gräver i fickan, medan detta kön gungar mot sätet i takt med bussens rasslande uppför kullerstenen. Groteskt tilldragande denna karikatyr av manlighet, denna tvingande sexualitet, som om allt kretsade kring hans slappa organ, så bekvämt tillrättalagt mellan de hårda låren. Passagerarnas ögon rullande i evighetsåttor mellan skrevet och mannens bleka beniga ansikte medan han blundar mot den spegelsvarta rutan och rullar pannan mot glaset i takt med den dunkande electronican i hörlurarna.