Chronically ill.

Text från: http://albinwonderland.tumblr.com/post/20747189830/trigger-warning-examples-of-ableism-shit-healthy

[trigger warning: examples of ableism] Shit Healthy People Say To The (Physically) Chronically Ill

"

• “But you don’t look sick…"
  
  
• “It’s probably just stress."
  
  
• “It’s all in your head. Think healthy and you’ll be healthy."
  
  
• “Pray hard enough to Jesus and he’ll make it go away."
  
  
• “You’re SO lucky you just get to hang out all day! I’d LOVE to do that."
  
  
• “Have you tried taking this multivitamin/supplement/herb found in a special tree from the amazon/goat cheese/grass? I heard it can cure anything."
  
  
• “You should exercise more."
  
  
• “You should take a nap."
  
  
• “You’re probably just tired."
  
  
• “Are you drunk?"
  
  
• “Are you high?"
  
  
• “You just need a good doctor."
  
  
• “Stop being so lazy!"
  
  
• “Why are you ignoring me?! I just wanted to go clubbing, God!"
  
  
• “If you’re REALLY sick then how come you were able to…… go to a friend’s house that one day/sit on a bench at the park that one day/get out of bed and take a shower that one day/talk to your friend on the phone for more than 5 minutes/laugh and smile like you weren’t sick that one day."
  
  
• “It’s not like, contagious right?"
  
  
• “Ugh, I hate being tired too but I push through it."
  
  
• “Maybe, if you just pushed yourself hard enough…."
  
  

I wanted to write these out because it’s so important for people who are not chronically ill to see how ridiculous and hurtful these kind of statements are. Being chronically ill is nothing like having a cold, being hung over or just being generally tired from lack of good sleep.

Truth is; if you haven’t been chronically ill, you don’t know what it is like.

These are the things people say to your face. Can you imagine what they say behind your back when you’re not around? If you’re chronically ill, what kind of things have people said to you?

Kråkguldet.

Guld är inte allt som glimmar
sedan vintersolen sjunkit röd.
Det som bleks i ljusets timmar
får mot nattens väv sin glöd.

Ädelsten som snökristaller
silversmycken som är månljus blott.
Rikedom när stjärnor faller
det är mörkrets gåvolott.

Guldglans över allt i natten
rovdjursögon bakom stock och sten.
Norrskenslågor över frusna vatten
bländverk, irrbloss, återsken.

Text: Leif Krantz 1969

Bum.

Om morgonen rullar imman likt svett från fönsterglaset.
Vardagsrummet blir omärkligt mörkare som timmarna passerar tills endast ljuset från skärmen bländar i det nedsläckta köket.
Mina drömmar de senaste nätterna har varit som att gå bakom kulisserna till själva drömprocessen.
Alla arketyper har ledigt klätt av sig själva och annonserat mig med sina intentioner.
I en scen, just innan jag vaknar runt fyra på morgonen, gör en blond kvinna entre: I am the leggy blonde, säger hon.
Should I be smaller? svarar hon och hon sätter tummen mot jeanskanten och hennes brunbrända hud sjunker undan från hennes finger och hennes kropp tycks sträckas ut som vore den gjord av seg gummi.
Revbenen spricker ut under huden.
So where do you want me, what do I do?
Efter henne kommer en gammal man: I am the wise old man.
Han drar de knotiga händerna över det långa vita skägget. Should my beard be longer?
Och Fadern, märkligt fysiskt olik min egen far: Ser jag ut som honom? Ska jag vara strängare?
Hela drömmen förefaller nedbruten till ett simpelt teatersceneri, mjukt och böjligt.
Tapeterna kan snittas upp likt papper, väggarna är sega som varm kola.
Och statisterna väntar otåligt på regi.
Där väntar Mannen irriterat och fåfängt bredvid Modern som sitter alldeles stilla och kramar sin händer, och där borta, är det inte Barnet som sover på en bänk.
Och runt omkring dem, den isärplockade drömsymboliken, stegen, skålen, vattnet, ormen, hjulet.
Alltmedan kulisserna smattrar förbi miljöer ur mitt minne, bokhandeln rullas knarrande fram, mitt barndomshem, mitt och R's sovrum, Fredriksborg och någon absurd sandklädd slätt ur något obskyrt minne av ett fotografi från en semesterresa på Öland.
Nåväl, och sen? Jag vaknar.

Avfall.

När jag rör vid min egen kropp är det som att röra vid en slaggprodukt.
Som något som fiskats upp ur hinken under slaktardisken,
ännu varmt och organiskt, men sedan länge inte mer än avfall.
Ibland blir jag rädd när folk rör vid den att de ska känna hur livlös den är,
rädd att de ska dra till sig fingrarna och att de ska känna doften av min hud.
En kväll kommer jag hem och finner katten lägrad över mina kläder, som ligger dräpta över golvet.
Han sitter likt en best, spinnande och slickar över tyget, och andas djupt i bomullsvecken,
och när jag drar bortom kommer han genast tillbaka, som om han vädrade kött,
som om han kände doften av slakt.

Hans gula ögon hänger likt glaskulor i mörkret.

Time keeps dragging on.

Vad ska man göra med den här olidliga hungern?
Det pumpande blodet mot nacken, knackande likt en ovälkommen gäst mot halsens ådror, och det tunga hjärtat ramponerande mot bröstbenet likt en best mot sin bur.
Vad ska man göra när det enda som rör sig genom det kompakta mörkret är de egna andetagen som rullar ut likt heta moln i det kalla rummet, och det enda som vidrör en är de mjuka stickningar som klättrar upp genom det avsomnade benet och stryker likt en spökhand över det nakna låret.
Vad ska man göra när allt är satt i förändring, men inte nu, och inte imorgon, och inte ens dagen därefter, men lik väl rör det sig, ostoppligt, och den groteska stillhet som breder ut sig genom rummen är som en ridå dragen inför den sista akten, en stilla svepning bakom vilken oändligheten och slutet breder ut sig.

Tjugohundraelva.

Hela natten kryper det in genom väggarna och golvet,
den tunna susande konvivialitet från våningarna intill,
inunder,
och över.
Det låter som om möblerna skrattar,
som om själva väggarna omsluter oss i detta varma löfte om förändring.
Endast vid tolv infinner sig ett ögonblicks tystnad,
innan rymden,
likt ett enormt tak,
tycks slås in över världen,
och i tunga skalv rasera runt omkring oss,
likt en rämnande byggnad,
det svarta murbruket visslande genom natten.
Rummet ännu flinande över våra rastlösa kroppar,
över vår pånyttfödelse ur tolvslagets ruin.

Old shit, old pain.

Hittade en kort gammal text som jag skrev 2005 tror jag,
den stack mig oförberett i bröstet när jag öppnade fel dokument idag.

"Hans händer på min kropp.
Fast jag är inte där, jag sitter i taklampan och ser allting.
Han sliter sönder mina kläder.
In.
Fort går det, han lämnar min kropp.
Min kropp gråter medan jag lämnar taklampan och flyger ut genom fönstret.
Aldrig mer kommer jag tillbaka."