Hela natten kryper det in genom väggarna och golvet,
den tunna susande konvivialitet från våningarna intill,
inunder,
och över.
Det låter som om möblerna skrattar,
som om själva väggarna omsluter oss i detta varma löfte om förändring.
Endast vid tolv infinner sig ett ögonblicks tystnad,
innan rymden,
likt ett enormt tak,
tycks slås in över världen,
och i tunga skalv rasera runt omkring oss,
likt en rämnande byggnad,
det svarta murbruket visslande genom natten.
Rummet ännu flinande över våra rastlösa kroppar,
över vår pånyttfödelse ur tolvslagets ruin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar