Rötmånad.

Den hastiga förgängligheten oroar mig.
Persikornas köttiga märken och slappa säckiga skinn förgås på några timmar.
Och brödet i papperspåsen växer ett vitt poröst skägg över brödkorgen,
tunna flimrande hår som slår ut likt förruttnelsens fyrverkerier.
Majskolvarnas tandrader har efter bara något dygn skrumpnat,
det fläckiga vita möglet i ett groteskt polkadot mönster över det slappa gula skinnet.
Mjölken stelnar i sina koppar, retarderar till sin ursprungsform,
tunga dallrande skålformer som krakelerar när de upprörs och flyter ut över köksstålet i korniga klumpar.
Vid middagarna tycks det som om måltiderna härsknat medan de tillagas,
som om allt jag rör vid långsamt inleder sitt egen förfall.
Jag radar upp ingredienserna över disken i väntan på att Rob ska återvända.
Och sitter under dessa allt mer oändliga timmar och betraktar maten som förgås.
Spenaten i dess påse som svettandes flyter samman till sega svarta trådar,
kyckligen som kanderas i den heta torra luften,
vars knoppiga skinn stilla gulnar och vrider sig obekvämt i sina skarvar,
reser sig från det saftiga köttet och rullar upp sina lösa ändar likt ett nyss klipp tygstycke.
Allt krymper, torkar, puttrar, svettas och skrumpnar runt omkring mig.
Men märk väl, jag sitter orörlig, oföränderlig i detta rötans epicentrum, och tro mig, om förgängligheten skrämmer oss, det finns inget mer skrämmande än den plastiska oföränderligheten.
För status quo är en illusion, i det som inte ser ut att ruttna, pågår förruttnelsen någon annanstans.
Och där vi inte anar förgängligheten, bör den första frågan alltid bli: var?

Think Pink.